emiliesbeauty

#tbt - ätstörning

Jag saknar hur jag såg ut här!
Visst jag va sjuk men om jag kunde gå ner till den "vikten" igen men på ett hälsosamt sätt så skulle jag göra det. Det va mitt under hela grejen och jag tränade hur mycket som helst och mitt högsta kaloriintag om dagen va 500 kcal. Det va skitmycket tyckte jag. 
Är lite fortfarande så att om man nu ska träna bort mer kalorier än vad man äter, alltså ligga på minus hela tiden, då måste man träna bort över 1000 kcal per dag typ?
Så det blev enklare för mig att ha så lågt intag som möjligt. Ibland blev det att jag inte åt på 2 dagar, sen klara jag inte mer utan blev ashungrig. Detta var alltså 2012-2013, så ett bra tag sen. Jag hade mitt långa hår som blev förstört av sjukdomen och det blev inte bättre på kanske 2 år, inte så länge sen med andra ord. 

Samtidigt som jag vill ha tillbaka kroppen så vill jag varna andra att gå in i den här cirkeln. Det är sjukt farligt och inte alls bra för dig. Inte förstör det bara din kropp utan också din skolgång/jobb, din sport, dina vänner och relationer till andra och din syn på mat i resten av ditt liv. Jag mår skit för hur jag ser ut idag och för vad jag äter, vi ska dock ändra på det nu men allt sitter kvar i min hjärna men man kan ignorera tankarna mycket mer och ångesten kommer väldigt sällan. Det var dagar jag tränade på mitt rum och grät samtidigt. Hur kul låter det?
Jag vill även varna föräldrar att kallar era barn tjocka eller att dom inte får äta vissa saker som påverkar dom när ni inte är där. Va GLAD att ditt barn äter pizza och saker som kan kallas som dålig mat. Hon eller han kunde lika gärna ha svultit sig själv istället och det är inget ni vill gå igenom som förälder, för det är NI som tar åt er. Om ni håller på såhär och ert barn senare får sånt här sjukligt beteende så är det ERT fel att hen blivit psykiskt sjuk, som kan kräva medicinering.


Jag tog antidepressiva för jag hade både ätstörning och depession, som brukar gå hand i hand med en ätstörning. Och det va inte kul. Jag slutade med mina för jag ville klara det själv och det gjorde jag, med hjälp av min pojkvän och familjen. Jag hade vänner då men många av dom fattade inte grejen och dom stack. Jag klandrar dom inte, det är deras val och jag är glad för dom som stannade, vilka var personer som känt mig sen jag flyttade ner hit till Skåne, personer som känner mig på riktigt. 
Det finns i mig än idag då jag har varit rädd för att träna ordentligt för jag har trott att jag skulle bli sjuk igen, precis som en del kanske är rädda för att äta vissa saker för dom tror att dom kommer gå upp sina 25 kilon som dom lyckats gå ner. 
Så att gå in i den här sjukdomen är inget du bara kan bli "frisk" ifrån, det är något du kommer bära med dig resten av livet. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas